Det är helt klart ett vedertaget begrepp hos veterinärer. Nu var det i alla fall så att jag var snabbare än vad dagmatte trodde på att äta upp pip-kycklingens ben. Och de där benen satte sig dåligt. Jag kräktes i morse och sen trodde matte det blev bättre men det blev det inte. När dagmatte kom mådde jag jättejättedåligt. Vi ringde efter matte, som tog sig hem från jobbet. Det tog lång, lång tid, jag gnällde och provade att sova på olika ställen men det gjorde ont överallt. Vi åkte taxi till djursjukhuset. Där kräktes jag blod på golvet och mattes jacka.
Så blev jag röntgad och undersökt, och inlagd. Nu ska jag opereras.
Och när jag blir frisk kommer jag inte att ha lärt mig något av historien, utan vara lika idiotisk som vanligt och vilja äta saker.